freefallinwithacarryonheart

Återigen ligger jag här. Med bultande hjärta, skavande andetag.
Jag hatar att det är jag som får mig själv att blöda, att vackla. Gång på gång.
Gång på gång gör jag valet att lyfta hammaren och med ett knak höra hur den krossar min skalle. När blodet sakta flyter ut på sidorna står jag på sidan och tittar på. Distanserad från mig själv, förtvivlad över vad jag gjort.
Psykiskt självmord är värst. För det kan göras om och om igen.
Att jag gång på gång gör saker som jag vet inte är bra.
Suicidal. Destruktiv. Vad fan som.
Ikväll är jag ute och svävar i en ovisshet, ett töcken.
Är jag påväg upp eller ner?
Är det nu jag faller igen?